Vargaslätten
Sigfrid Ericson Museum
Vargaslätten -
inte bara en trädgård
Hur allt började
År 1917 sattes spaden i den steniga jorden i utkanten av Simlångsdalen i Halland för att uppföra en större knuttimrad byggnad. Arkitekten Sigfrid Ericson och hans fru Ruth köpte platsen som de döpte till Vargaslätten. En gång i tiden fanns här en liten slätt där vargar låg och solade sig. De började anlägga trädgården som sitt sommarvistelse i Ruths hemby Breared.
Huvudbyggnaden i trädgården kallas Storstugan och ritades av Sigfrid samtidigt som han projekterade den stora jubileumsutställningen i Göteborg. Storstugan uppfördes 1917–1918 i nationalromantisk stil. Från huvudbyggnaden växte under många år den stora trädgårdsanläggningen Vargaslätten ut, där enligt Sigfrid Ericsons egna ord "naturen själv var arkitekt och byggmästare".
På en yta av 14 ha fanns utrymme för en trädgård med många rum. Sigfrid och Ruth planerade, ritade, skaffade och planterade exotiska växter från hela världen.
Ericson tog med sig växter från sina resor runt om i världen och infogade dessa i trädgårdens olika delar. Trädgården är baserad på halländsk skogsmiljö och med varsamma medel gjordes storskogen till kulturmark, dammar grävdes och bäckar leddes i nya fåror, murar skilde vildäng från odling och bruten sten lades samman till blomsterpartier.
Genom inplantering har trädgården fått ett mycket variationsrikt växtbestånd utsökt anpassat till den givna miljön.
Som flera av den tidens berömda arkitekter och konstnärer runt om i världen skapade Sigfrid Vargaslätten som sitt eget allkonstverk ”Gesamtkunstverk”. Influerade av natur- och hantverksromantik, jugend, Arts & Crafts lade Sigfrid och hans fru Ruth sitt privata engagemang och passion i arbetet med att skapa en egen oas i Simlångsdalen.
Fastigheten övertogs 1954 av direktör Gunnar O. Westerberg. Släkten Westerberg ägde anläggningen fram till 2013 då entreprenören Göran Johansson förvärvade den.
En enhet av arkitektur, hantverk,
konst och trädgård
"Tanken var att hantverket och arkitekturens historiska sammanhang skulle reflekteras i en personlig utformad helhet. Huset skulle smälta samman med omgivningen så att övergången mellan byggnaderoch natur var självklar men framförallt bildade en enhet som kommunicerade hantverkskunskap, historia, ändamålsenlighet och naturlig skönhet. I idealfallet, när konstnären slapp ta hänsyn till beställare eller ekonomiska tvång, fanns det möjlighet att åstadkomma det perfekta Gesamtkunstverk."
Ur boken "Sigfrid Ericson och Vargaslätten " av Jan Jörnmark